historik
Nu är släkten här och jag har ätit hur mycket som helst. Nu önskade jag att jag kunde spy. Varför åt jag allt det där. Hatar känslan av mättnad! Usch det är det värsta som finns. Snart ska jag hem till en kompis. Ska försöka spy där.
Jag vet faktist inte varför jag skriver de här nu. Jag har haft ett välldigt problem förut och har fortfarande.
Jag skar mig ofta förut i handlederna. Började i 7. Jag kände att jag inte räckte till. Ingen ville ha mig.
Jag var bara till besvär. Det var mycket bråk hemma och så. Jag var/är fet. Jag var olyckligt kär också.
Jag fick ångestattacker. panikattacker. Jag skar mig var dag. En dag, vet inte varför så sa jag det till mamma.
Hon grät lite. Mer var det inte med det. hon ville att jag skulle gå på bup eller vad det heter.
Men det blev inget med det. sen fortsatte jag skära mig. Sen såg mamma det igen efter ett tag kanske 1 år.
Jag sa att hon skulle glömma det. Det var ganska färska sår också. Men så vart det bråk hemma. dom frågade vad det var med mig men jag sa att det inte var det. Då skrek mamma: Men vad har du på armen de!?.
Pappa blev helt hysterisk och to tag i mig jätte hårt och tryckte ner mig på marken. Försökte dra upp ena armen.
Det gick inte. Sen den andra. Jag har aldrig varit så rädd. Sen när han fick upp den. blev ha chockad.
Han trode jag knarkade. Så han blev ju helt knäckt när han fattade vad han hade gjort. Jag vet faktist inte varför jag förlät honom. Mer hände inte med det dom bad mig gå till någon psykolog en gång. Jag fortsatte skära mig.
Jag hade ett rakblad alltid över sängen i en låda. fortfarande idag. Jag började skära mig på fötterna, för att det skylle vara mindre synligt. Det var ganska många vänner som såg mina ärr på handlederna och inte sa något.
Mina bästa vänner sa absolut inget. Det behövde dom inte med dom kunde ju visa att dom brydde sig.
Men nej. Nu kämpar jag varje dag för att inte ta fram rakbladet och skära mig. Det har liksom blivit en drog.
Jag hatar samtidigt som jag älskar det. Haha jag försökte t o m svälja tabletter men inget hände. kanske tog för några eller något. Jag har ofta dödstankar. men ändå är jag så rädd för döden? Aja nu ska jag göra någonting annat.
puss
Sorry för det långa inlägget
Jag vet faktist inte varför jag skriver de här nu. Jag har haft ett välldigt problem förut och har fortfarande.
Jag skar mig ofta förut i handlederna. Började i 7. Jag kände att jag inte räckte till. Ingen ville ha mig.
Jag var bara till besvär. Det var mycket bråk hemma och så. Jag var/är fet. Jag var olyckligt kär också.
Jag fick ångestattacker. panikattacker. Jag skar mig var dag. En dag, vet inte varför så sa jag det till mamma.
Hon grät lite. Mer var det inte med det. hon ville att jag skulle gå på bup eller vad det heter.
Men det blev inget med det. sen fortsatte jag skära mig. Sen såg mamma det igen efter ett tag kanske 1 år.
Jag sa att hon skulle glömma det. Det var ganska färska sår också. Men så vart det bråk hemma. dom frågade vad det var med mig men jag sa att det inte var det. Då skrek mamma: Men vad har du på armen de!?.
Pappa blev helt hysterisk och to tag i mig jätte hårt och tryckte ner mig på marken. Försökte dra upp ena armen.
Det gick inte. Sen den andra. Jag har aldrig varit så rädd. Sen när han fick upp den. blev ha chockad.
Han trode jag knarkade. Så han blev ju helt knäckt när han fattade vad han hade gjort. Jag vet faktist inte varför jag förlät honom. Mer hände inte med det dom bad mig gå till någon psykolog en gång. Jag fortsatte skära mig.
Jag hade ett rakblad alltid över sängen i en låda. fortfarande idag. Jag började skära mig på fötterna, för att det skylle vara mindre synligt. Det var ganska många vänner som såg mina ärr på handlederna och inte sa något.
Mina bästa vänner sa absolut inget. Det behövde dom inte med dom kunde ju visa att dom brydde sig.
Men nej. Nu kämpar jag varje dag för att inte ta fram rakbladet och skära mig. Det har liksom blivit en drog.
Jag hatar samtidigt som jag älskar det. Haha jag försökte t o m svälja tabletter men inget hände. kanske tog för några eller något. Jag har ofta dödstankar. men ändå är jag så rädd för döden? Aja nu ska jag göra någonting annat.
puss
Sorry för det långa inlägget
Kommentarer
Trackback
